Det ligger i tiden att man ska tänka klimatsmart. Jag har i princip alltid varit noga med att äta varierat och få i mig lite av allt. Ätit ganska bra. De senaste åren har jag blivit mer noga med att det ska vara bra mat. Jag eftersträvar att det ska vara näringstät mat och mat som är bra för oss som tränar. Vad är nästa steg?

Jag måste erkänna att jag inte tänker så #klimatsmart när jag handlar. Men jag brukar kolla vad som är säsongens varor, vilket är lite klimatsmart men framför allt är varor som mest nyttiga när de är under säsong.

I Fitness tidningen som kom i fredags kommer lite tips på hur man ska tänka mer klimatsmart och samtidigt följa sin diet. I det här fallet #LCHF, #Paleo och #Tallriksmodellen.

LCHF - Minska på köttintaget. Idisslare släpper ut mycket växthusgaser. Kött man väljer bör vara svenskt.

Paleo - Närodlade säsongsgrönsaker. Uteslut jätteräkor, välj småräkor som är krav- och MSC-märkta.

Tallriksmodellen - Närodlade säsongsgrönsaker. Undvik ris som har lång transport från Asien.

Dessa tips är utifrån exempel på olika tallrikar från de olika dieterna. Köp Fitness lifestyle om du vill läsa mer ingående vad de rör sig om.

I grund och botten handlar det om att minska på köttet, välja närproducerat och fisk från "hållbara bestånd" (vad det nu innebär). Jag vet inte om jag är redo att gå all in, i det här att vara klimatsmart. Det kräver ju en del av en att ta reda på vad det man köper innehåller. Och där är jag ändå ganska påläst. Ska jag gå in mer på klimattänk behöver jag läsa på. Men å andra sidan varje steg man tar åt det hållet måste ju göra någon form av nytta. Och härodlat måste ju vara ännu bättre än närodlat. :)

Och på min framsida växer det så det knakar. Nyttigare och mer klimatsmart blir det inte.

Mer än ett år av skador har gjort att jag inte hade några tidskrav, utan att bara ta mig runt skulle vara en seger. Att komma i mål utan några smärtor och inte ha behövt stanna det var mitt främsta mål. Och jag börjar loppet med lite dramatik.

Lite trögt att få i sig middagen igår. Vet inte om det var stress/nervositet eller bara en sådan dag. Sparade 1/3 av maten för att äta när jag kom hem istället.

Jag gick igenom packningen noga så att jag inte hade glömt något. Vätskebälte med fack för mobil och busskort. Knäskydd (för säkerhetsskull), ombyteskläder till efter loppet. Ja allt var med.

Från att ha varit seg hela dagen och inte alls taggat hade jag nu piggnat till och dansade ut genom dörren för att ta mig till bussen. Ganska precis planerat med tiden. När jag kommer utanför dörren så möter jag granntjejen som också är på väg till #MIdnattsloppet. En av hennes vänner skulle också springa och hon och en kompis skulle vara hejaklack. Därför fick jag bilskjuts in. Det var första gången som jag inte behövde lämna in väskan på väskinlämningen.

Jag gick in i min fålla, placerade vätskebältet så att "guppandet" skulle bli så lite störande som möjligt. Knäskyddet klämde jag fast i bältet "just in case". När vi sedan fick gå framåt startlinjen och skulle få lite uppvärmning av sats kände jag lite i knät. Inte ont men sådär att det troligen skulle vara bra att dra på sig knäskyddet. Sagt och gjort.

Men när jag drog knäskyddet över foten ser jag mitt startchip flyga iväg som en katapult. Jag såg inte riktigt vart det flög och det var fötter i massor, nere på marken. Med panik i rösten säger jag till folk att jag tappade chipet. Jag var säker på att det hade flygit bakåt ledet, men hittade inget chip. Efter några sekunder som kändes som evigheter var det någon som såg ett chip ligga på marken framåt i ledet istället. Jag hann precis få fast det när det var dags för #Hammarbys och #Midnattsloppets kampsång "Just idag är jag stark". Äntligen kunde jag slappna av.

Och det var så jag sprang hela loppet, avslappnat. Jag höll ett jämnt tempo och jag håll olika riktmärken i sikte för att inte hamna i någon form av luffs, vilket är lätt att man gör när man ska "ta det lungt".

Jag var förvånad över hur många jag sprang om trots att jag inte tog i eller pressade mig. Så det kändes ändå bra. Trots att jag sagt att jag inte hade något tidsmål så hade jag ett litet "bak-i-huvudet-mål", att komma under 55 minuter. Det visste jag att jag skulle klara utan att ta i för mycket. Å så rätt jag hade. :)

På det hela taget nöjd med min insats. Jag har gjort mitt sämsta reultat någonsin på midnattsloppet. Men jag är nöjd i varje fall. För mitt knä höll hela vägen och när jag kom i mål kände jag att jag hade kunnat springa en mil till.

Jag har haft problem med benet i över ett år kan man se om man läser tillbaka i bloggen och nådastöten kom efter premiärmilen. Därefter ryggproblem och problem med armen. Allt detta har gjort att jag dragit ner enormt mycket på min träning, all sorts träningen. Men nu är jag på g. Snart kan jag börja våga mig mig på tuffare träning igen.