När man har ont, är sjuk eller något annat som begränsar en så önskar man inget hellre än att bli bra. När man sedan känner sig lite bättre och får lite hopp, känns det som ett enormt bakslag när ryggen stelnar till och det blir svårt att gå upprätt.

Jag var tvungen att utföra ett ärende på väg till jobbet varpå jag fick ta med bilen till jobbet. Kör man bil så blir det ju väldigt mycket sitta utan att kunna röra sig någonting. Så när jag parkerat och var påväg in på kontoret var jag stel igen. Något lättare än tidigare, inte samma smärta men det är som att någon håller emot. Det är inte möjligt att gå helt upprätt.

Men då och då under dagen så gjorde jag lite ryggövningar som Bakåtböjningar och stretching. Varje gång jag kört igenom dessa så känns det bra. Det känns som att ryggen blivit bättre. Men så fort jag har suttit en stund så är jag tillbaka i samma läge. Det är något som stoppar upp så att man inte kan räta ut ryggen helt. Jag kan inte stå hela tiden heller för då blir jag trött i rygg och höfter. Men det beror nog på att höften är sne. Det var verkligen ingen utveckling jag hoppats på i rygghistorien.

Jag ringde till Stegkliniken för att prata med Marcus. Han var inte tillgänglig för tillfället men skulle ringa upp. Och självklart så missade jag när han ringde tillbaka. Och när jag ringde igen så kom jag inte fram på resten av dagen. När det äntligen gick att komma fram hade han gått för dagen. Jag får helt enkelt göra ett nytt försök imorgon.

Jag vill ju leva som vanligt, så planen var att gå på något som en före detta kollega kallar för villapub som hålls en gång om året. Då kommer vi hem till honom ett gäng och grillar och dricker rosé. Men på grund av vädret ställdes det in. Vilket på sätt och vis var lite skönt. Jag har ju lite svårare att slappna av när ryggen är som den är.

Så det blev mat hemma. Lammfärsbiffar och melonsallad

I biffarna hade jag:

500g Lammfärs

4 vitlöksklyftor

1 tsk salt

2 krm mald svartpeppar

1 tsk torkade franska örter

1/2 dl finhackad persilja

Salladen innehöll:

600g vattenmelon, skuren i mindre bitar

150g fetaost, smulad

250 g tomater (utan kärnor) skuren i mindre bitar

1 rödlök, finstrimlad

150g blandad sallad

1 burk svarta bönor (400g)

Dressing:

2msk olivolja

1/2 msk vitvinsvinäger

salt och nymald peppar

Jag mutade sonen att han skulle få sina onyttiga Tresor flingor om han åt upp all sallad inklusive bönorna. Det gick han med på eftersom att jag skulle iväg och handla direkt efter maten, alltså mindre risk att det skulle glömmas bort. Tålamod och fokus är inte heller helt på topp. Det märkte jag när jag gick ett varv på Maxi och storhandlade med min dotter. Ryggen var helt slut och jag fick allt påminna dottern om att jag älskar henne i varje fall. :P

Jag är nog inte ensam om att önska att Marcus har några magiska ord att säga till mig imorgon.

Rygghistoren - to be continued...

Det var en strålande dag och perfekt väder för både skolavslutning och födelsedag. Ryggen var fortfarande stel men plågade mig inte lika mycket som tidigare. Den stod pall dagens påfrestningar. På det hela taget en bra dag, det var då den liksom hamnade på sniskan.

Mina barn var inte pigga nog att bjuda på frukost på sängen, men jag klev upp och gjorde iordning en ruskigt god frukost på turkisk yoghurt, ägg och vattenmelon (inte blandat alltså)   

Efter frukosten åkte vi till min dotters skolavslutning där de bjöd på dans. Jätteduktiga med rätt avancerad koreografi. Sista avslutningen på den skolan. Till hösten är det dags för 7:an och högstadiet.

Efter avslutningen gick vi hem till min mamma och käkade lunch. Sen var det dags för mig att åka och jobba. Jag skulle hjälpa till att ta order som jag inte gjort på väldigt länge. Det gick bra. Även att vara låst vid skrivbordet fungerade bra, som jag var lite orolig för eftersom att ryggen är som den är.

När jag kommit hem så hade mina buskar kommit. De hade klantat sig lite på Blomsterlandet så som kompensation fick jag buskarna hemkörda till dörren och till ett tidigare kampanjpris. :)

Medan vi bar in buskarna på altanen så slogs jag av hur högt gräset blivit, så jag drog fram trimmern (Det är en väldigt lite yta) satte på mig gummistövlarna och började beta av snåret.

Sen gick jag in och började med maten. Då dyker min syster förbi på en liten snabbfika och gratulerade mig på min födelsedag. Mätt i magen och lite mys med barnen så ställde jag mig och kollade i spegeln. Jag hade blivit sne.

Jag står alltså helt rakt på den här bilden. Höften har blivit sne. Eller det är väl bäckenet. Jag har råkat ut för detta 2 gånger förut och då gått till sjukgymnast för att få det fixat. Därefter har jag fått övnignar att göra för att fixera det rätt. Men jag minns inte vilket ben som skulle upp på soffan/stolen för att kunna pressa tillbaka.

Jag får väl helt enkelt ta och ringa imorgon. Suck, det här är en följetång som aldrig verkar ta slut. Jag vill ju bara bli bra så jag kan köra igång med träningen igen.

Men bara för att få in lite rörelse så gick jag och barnen på en liten promenad och köpte glass. Vi firade ju min dotters avslutning och  min födelsedag.

Med hopp om rakare kropp imorgon, tänkte jag gå och knyta mig. Först en kopp te.

Stel som sjutton efter behandlingen igår men fast besluten att klara dagen. Naprapaten hade sagt att jag kunde utföra en lättare träning dag 2. Men eller hur! Med min stela rygg visste jag att träning inte var att föredra. Inte på sätt jag klassar som träning i varje fall.

Det var galet jobbigt på morgonen likt tidigre mornar. Efter frukosten la jag mig på mage på soffan med datorn framför mig. Det var inte helt skönt för nacken så jag ändrade ställning och la mig på divandelen och hade datorn nere på golvet. Det var klart mycket bättre. Och det var skönt varje gång jag reste mig och hade inte alls den där stelheten i ryggen. Men jag blev lätt trött i ryggen och när jag låg där på magen så blev det som ett tryck på svanskotan. Det kändes som om någon la ett tryck över svanskotan. Så jag kunde inte ligga heller allt för länge.

Så jag utförde lite jobb, var uppe och gick, la mig och jobbade igen, gick upp osv fram och tillbaka hela dagen. När sonen sedan kom hem fick han smörja in ländryggen med Voltaren gel. Sedan tog vi en promenad till Centrum för att handla lite. Promenaden var jobbig för ryggen och svanskotan. Inte någon jättesmärta, utan mer som muskelspänningar. Jag tänkte på vad Marcus sagt, att jag kunde utföra lättare träning idag. My ass. Jag var inte kapabel att ta ett enda löpsteg. Så närmsta träning jag kom var den här promenaden till Centrum. Det blev dock 4,4 kilometer, men det var inte fysiskt ansträngande, bara jobbigt pga ryggen.

När jag kom hem stretchade jag ryggen och stretchade sätesmusklerna samt baksida lår.

Den här aktiva stretchen skulle jag enligt ortopeden göra varje dag. Jag körde 30st per ben. Och man blir faktiskt ganska trött i benet av det.

     Efter detta så känns det faktiskt en aning bättre i ryggen. Jag är inte lika stel efter att ha suttit. Så det går åt rätt håll även om det går långsammare än jag önskar.

Jag tittar inte mycket på TV, men jag hade planerat in lite TV-tid idag för att kolla på 3:ans dokumentär om överträning. "Motionärer som tränar hårdare än eliten" var programmets titel. Intressant titel i lilla landet lagom.

Jag får ofta kommentarer om att jag tränar mycket och nu när jag är skadad så finns de människor som är snabba med att säga att jag har tränat för mycket. Ville gärna förekomma dessa kommentarer genom att se den dokumentär som säkerligen kommer att diskuteras framöver bland vänner, kollegor och familj.

Det verkar vara så många som allt eller inget, svart eller vit, trots att vi lever i ett land som är kända för att vara "lagom". Pratar man om ett livsmedel som visar sig vara nyttig, tror många att man ska lägga stor vikt vid just det livsmedlet i sin kost. Detsamma om någon forskat fram att det är något som visat negativa effekter tar man bort det  helt från kosten. Man missar nyanserna.

Just det här handlade kvällens dokumentär om, fast gällande träning. Man fick se människor som tränade 10-12 timmar i veckan, ibland mer. Eftersom att de är "motionärer" med vanliga jobb så var de tvugna att lägga in morgonträning, lunchpass och kvällspass. Man fick bekanta sig med Lotta som fick diagnosen #Ortorexi. Det sjukliga beteendet har likheter med Anorexi, men är ännu svårare att upptäcka då det handlar om överträning och att äta hälsosamt. Dvs till synes så som vi alla uppmanas att leva. Men i det här fallet har det gått för långt, så långt att det blir ett sjukligt beteende. Första gången jag hörde talas om Ortorexi var fär några månader sen när jag läste om det i Fitness Lifestyle. Visste inte alls att man kunde uppnå ett sjukligt tillstånd i att leva sunt.

Lotta var så insnuvad i sin träning att hon trodde att hon kunde "träna bort" sin muskelbristning. Hon fick en muskelbristning under ett pass som hon var ledare för, halvvägs in i passet. Hon körde färdigt passet och skulle "fixa skadan" genom att gå in i gymmet efter köra ett styrkepass. Det är galet.

Jag är inte alls i närheten av detta sjukliga tillstånd. När jag tränar som mest så tränar jag kanske 5-6 timmar i veckan, dvs hälften av det Marathon-Mia tränar som ändå inte fått denna diagnos. Jag ignorerar inte skador, utan vilar när det behövs. (När det är tävling kan jag glömma bort att känna efter, men ser till att återhämta mig efter). Jag håller mig till sund #kost generellt, men jag låter det inte styra hela mitt liv, eller uppta mina tankar mer än just när det är dags för matplanering en gång i veckan. Jag håller heller ingen extrem #diet utan utgår bara från sunt förnuft.

Jag såg en kommentar till programmet som fick mig att tänka till. Jag tänkte inte alls på det när jag såg programmet, men kände att kommentaren var väldigt sann.

Jag hoppas att det handlar om att det liksom Anorexi är svårare att upptäcka männen. Alternativt svårt att få män att ställa upp. Vad jag inte vill tro att det ären modernare form av okunskap kring kvinnors träning. Att överträning är farligare för kvinnor än för män. Förr trodde man att kvinnans livmoder skulle lossna vid löpning, varpå kvinnor inte fick tävla i längre distanser. Träning ansågs okvinnligt.

Jag är i varje fall lika oroad för män med Ortirexi som för kvinnor. Ni som låter hela ert liv styras av kost och träning, relax. Ha en avslappnad inställning till både kost och träning. Låt det inte bli det som styr hela ditt liv men välj näringstäta livsmedel generellt. 80/20 är en ganska bra regel. Missar man en träning eller stoppar i sig något onyttigt någon gång är det inte en katastrof. Man är fortfarande hälsosam. Med kunskap och lite hakuna matata så håller du dig frisk till både kropp och sinne. :)

Föreställningen om att en Naprapat knäcker till ryggen lite och smärtan är över på några minuter är nu och för alltid utraderad. Efter en smärta från helvetet ligger jag nu fortfarande och kvider. Det som gör det uthärdligt är vetskapen om att det kommer att bli bättre.

Jag vaknade lika stel som de senaste mornarna men mjuknade till när jag var upper och rörde på mig. Men det räckte med en bussresa för att få mig att känna mig som 100 år igen. Jag kämpade mig till jobbetoch efter en stunds promenad började jag känna mig ok igen. Fortfarande stel och ett tryck i ryggen men mer rörlig.

Men oavsett om jag satt eller stod vid mitt höj- och sänkbara skrivbord så var det jobbigt. Satt jag gjorde det ont och stod jag blev jag trött i ryggen. Jag la mig ner ett antal gånger på vår sackosäck vi har inne på vår avdelning för att vila ryggen. Jag längtade till jag skulle få gå till Stegkliniken i Solna och träffa deras Naprapat Marcus.

Jag lånade en bil i hyfsad god tid, men kom bara någon minut innan då det var rätt svårt att få tag i parkering. Det fick bli en liten promenad. Det var ett litet litet kryp in, så jag undrade för en stund om jag kommit rätt. Men jodå, en trappa ner så var det lite mer utrymme där jag också efter lite frågor fick min behandling.

Det är tydligen muskulärt min åkomma, vilket på sätt och vis är positivt. Då riskerar jag inte diskbråck eller något annat otrevligt. Behandligen var som en massage, men långt mer djupgående och mer plågsamt. Den värsta smärtan vill jag jämföra med att föda barn. Avslutningsvis stretchade han min rygg och sätesmusklerna.

När jag reste mig kände jag mig en aning överkörd, men väldigt mycket lättare. Jag fick order om at ta det lungt idag, men kunde köra mycket lätt träning imorgon.  Senare i veckan kunde jag börja träna igen men undvika den tyngsta träningen. Core skulle gå bra, men inte en massa vikter.

Då jag betalat och skulle kliva utanför dörren hade himlen öppnat sig. Regnet bara öste ner. Det var fint väder när jag åkte så jag hade struntat i jackan, därför skulle jag ta mig genom regnet i vit skjorta. Inte fick jag springa heller så jag var ordentligt blöt när jag kommit tillbaka till jobbet.

Ryggen mådde inte helt toppen efter en eftermiddag vid skrivbordet. Men jag var tvungen att hinna klart med vissa saker innan jag kunde avsluta för dagen. Så när jag kom hem, la jag mig ner på golvet och vilade ryggen, medan min pappa som kommit förbi hjälpte mig att sätta upp min nya brevlåda som jag köpt.

Vi tog en kopp kaffe innan jag satte igång med middagen. Borsjtj, en jättegod rödbetssoppa. Medan den stod och puttra gick jag till närbutiken för att köpa bröd och creme fraiche som tillbehör till maten.

Den promenaden var inte lång, men nog så jobbig. Nu måste jag inta totalt viloläge för nu kommer det Marcus varnade för. Att det tom kunde kännas värre ett tag. Men det är ju bara för att det sedan kan bli bättre. :D

En regnig dag som denna håller man sig gärna inomhus, speciellt om man inte har något inplanerat. Man går inte gärna spontant utomhus. Då är man tacksam för besök så man kan hålla sig inne och dricka kaffe/te.

Vaknade med en enormt stel rygg. Allt jag företog mig var jobbigt. Men efter frukosten mjukades ryggen upp en aning och jag hade lite lättare att röra mig. Regnet hade börjat ösa ner när en av mina bästa vänner ringde för att komma förbi på en fika. Brun som en pepparkaka och genomböt klev hon innanför min tröskel. Hon hade en liten present från Turkiet med sig. :D

Att sitta och fika var hur underbart som helst, men ryggen höll på att ta kål på mig. Fick lägga mig en stund på golvet och köra lite bakåtböjningar, sedan kändes det något lättare igen.

Efter fikat åkte jag iväg med sonen som hjälpt mig att handla en trimmer och en brevlåda. Jag kunde knappt röra mig in och ut ur bilen. Jag stelnade till ordentligt bara på en 10 minuters lång bilresa.

Själva gräsklippningen måste jag vänta med då gräset är blött och brevlådan får jag vänta med då jag behöver en metallborr för att få fast den. Lika bra då jag inte tror att min rygg skulle palla med det.

Efter shoppingen så gjorde jag iordning middag, Nasi goreng. Passade på att använda curryn från presenten jag fått. Blev riktigt gott.

Mätt och belåten och fast besluten att få ordning på både löparknä och rygg så satte jag igång med mina övningar. Först lite bakåböjningar för ryggen och sedan övningarna för mitt knä.

Jag började med kompassen:

Man kör knäböj och sträcker ut det andra benet åt de olika vädersträcken. Med vänster fot Norr, Nordväst, Väst, Sydväst och Söder. Med höger fot Norr, Nordöst, Öst, Sydost och Söder. Detta körde jag 3 varv.

Därefter körde jag draken. Den var lite tuffare för ryggen så jag klarade inte mer än ett par repetitioner.

Det finns 2 varianter. En där man håller händerna över huvudet hela tiden och en där man sträcker händerna ner mot foten i golvet. Jag klarade inte mer än 5 på vardera ben, sen var jag tvungen att vila ryggen.

Detta ska jag inte göra mer än 3 gånger i veckan så jag hopas att dessa övningargår bättre nästa gång efter att jag har varit hos naprapaten imorgon.

Ännu mer friidrott idag. Min dotter skulle köra Castorama, en friidrottstävling med bara kastgrenar. Såg fram emot att ligga i gräset och läsa min Fitnesstidning och sola i väntan på att det skulle vara min dotters tur på de olika grenarna. Då blev jag inkastad i något jag inte alls hade räknat med.

I vanlig ordning kom vi precis till tävlingen. I vår familj tycker vi inte om att vänta, så vi ser till att komma precis i tid. ;-). Min dotter gick fram till kulbanan där hon skulle få stöta kula och jag la mig i gräset och kollade på med några andra föräldrar, varav en är en gammal basketkompis från barnsben. Riktigt härligt att ligga och gassa i solskenet. När tjejerna var klara var det dags att bege sig till diskusburen.

När jag lyckats samla ihop mina grejer och lunkade efter tjejerna som sprungit i förväg, kom en annan förälder och sa att det var dags att vända om. Nu skulle vi föräldrar vara med och tävla.

Jag tvekade lite med tanke på min krassliga rygg, men tänkte att lite kulstötning kan jag nog allt testa på. Runt 7 meter blev det och jag kom sist av oss 3 föräldrar som körde. Ja, ja tänkte jag, kastgrenarna var inte mina grenar i skolan heller. Men sen hände något, plötsligt skulle vi köra alla grenar! Annars skulle vi inte få poäng. Tävlingsmänniska som man är så var man inte speciellt svårövertalad.

Kula, diskus, spjut och slägga skulle avverkas.

Som vanligt var jag dålig på att få till bilder så jag har fått låna några från nätet. Men medaljbilderna är mina. :)

Kula: Jag hade någ behövt lite mer coachning om tekniken. Jag kände att jag inte fick till kraften genom hela kulan. Kraften gick ut någon annanstans.

Diskus: Här fick jag lite hjälp med vad jag skulle tänka på. I testomgångarna kom jag över 20metersstrecket. Men när de väl räknades kom jag inte längre än 17,6meter. Jag trodde att jag hade segern som i en lite ansk efter testomgångarna, men en förälder fick till det så på sist sista kast, dock inte längre än min testomgång (satan).

Spjut: I skolan fick jag aldrig till spjutkastningen, så jag lyssnade noga på när de pratade teknik. Medan de minsta tjejerna körde passade jag på att testa. Högg tag i en 99:a som fick tala om för mig vad jag skulle bättra på och tänka på. Jag fick lära mig lite olika fattningar. Och ta mig tusan, den här grenen vann jag av föräldrarna.

Slägga: Den fysiskt mest krävande grenen. Även här jobbade jag hårt för att få till tekniken. Och jag fick iväg släggan riktigt långt. Men när jag skulle ställa mig i buren var det inte lika lätt. Man begränsades något i tanken då nätet var så nära inpå. Men jag låg bäst till i första omgången. Andra omgången kände jag att jag var trött i ryggen. Jag hade helt glömt ryggen tills nu. Så nu åkte släggan in i nätet. Den förälder som slog mig i Diskus fick plötsligt iväg sin slägga och hon var nog mest förvånad av oss alla hur långt den kom.

När tävlingarna var slut så räknade man ihop poäng från grenarna och så var det medaljutdelning. Det blev en silvermedalj för mig. Inte illa för mitt livs första friidrottstävling (utanför skolan).

Det var uppskattat av både barn och ledare att man ställde upp som förälder. Och man fick många hejarop längsvägen. Ruskigt kul :)

Såhär i efterhand så känns ryggen rätt ok. Hoppas att det kommer kännas lika bra imorgon när jag vaknar bara.

Matintaget var rena katastrofen idag. Endast frukost och tidig middag, men jag hade så kul att jag glömde bort att jag var hungrig.

Hela dagen, från det att jag klev upp i morse och sedan hela dagen gick jag och längta till att jag skulle få komma till stegkliniken. En trött rygg som plågade mig idag, gjorde att längtan blev stor, men jag kommer att få vänta ett tag till för att få ordning på den.

Under hela dagen tog jag mig lite småpromenader på kontoret. Och på lunchen tog jag och en kollega en promenad till hemköp, där han bjöd mig på glass. Ja, även jag syndar ibland, och 88:an är jag svag för.

Jag bullade upp sackosäcken vi har på kontoret och la mig så att ryggen kunde dras ut en aning. Och innan man vet ordet av så var klockan en bit efter tre och det var dags att ge sig av till Stegkliniken.

Grejen är den att till vardags så besvärar inte mina ben mig alls, men det var det som jag lagt tyngden på när jag beskrev mina problem för jag vill kunna komma igång med löpningen. Tjejen jag träffade var specialist på fötter och ben, men kände sig inte tillräckligt duktig på rygg. Det hon kunde konstatera (som jag sjöklv i princip redan visste) var att rygg och benproblem inte hörde ihop.

Så hon gav sig an mina ben och fötter så ska jag få gå till en naprapat på måndag.

Något som inte var någon nyhet för mig, som är lite av mitt dåliga samvete som jag antar att jag betalar för idag, är mina låga forvalv som behöver fotbäddar. Något som jag fick erfara som yngre, men hade ingen som helst lust att använde de hålfotsinlägg jag fick då.

Men de jag fick då var inte gjutna efter mina fötter och jag fick erfara att så som man byggde upp de på den tiden anser man nu är felaktigt. Oavsett om jag hade använt dem då eller inte så var det alltså dags för nya.

Jag fick ställa mig på en liten pall med spegel under. Lite intressant då jag hade kjol på mig idag. ;-)

Bilderna är inte mina, utan tagna från deras hemsida.

Mina fötter har liksom sjunkit in i hälen, hälsenan är inte rak baktill. Det hade även sjunkit in även uppepå foten.

Jag fick öven gå på ett löpband barfota för att hon skulle se hur jag belastade foten, och inte helt oväntant hade jag överpronation. Det visste jag egentligen redan när jag provade ut mina skor på Runners store.

Min "valgusbula" som jag själv kallar det (knölen vid stortån där fotleden börjar) gör att tåleden blir stel, varåp jag inte kan sätta mig på hälarna med tåna i.

Efter detta fick jag trampa i en kartong med någon smulig massa som påminner om den floristerna brukar använda för att sticka ner blommor i så de står sig länge.

När hon pressade ner min fot i formen så blev jag aldels smulig om fötterna. Det ville liksom inte lossna, så smulorna fick följa med mig hem i mina skor.

Hon berättade att de kommer att hälla gisp i formarna för att kunna få fram modeller till att skapa mina unika fotbäddar.

När man plockade bort foten från formen upplevdes fötterna som gigantiska. "Har jag verligen så stora fötter?" Visserligen var de lite svullna, men inte kan de göra sådan skillnad?!?

Detta kommer att ta upp till 2 veckor och eftersom att midsommar kommmer mitt uppe i detta så bestämde vi att jag skulle kunna hämta mina fotbäddar den 24 juni, måndagen efter midsommar.

Ska bli spännande och se om de kommer att göra någon skillnad.

Ang min "skada" så tror hon att det är löparknä, då symptomen säger det. Att det gör ont efter ca 3 kilometer och hur smärtan sträcker sig. Men jag har liksom fel utgångspunkter för smärtan. Alltså där jag säger att jag har ont, där det känns som smärtan utgår ifrån är "fel" för typiskt löparknä. Så hon tror att det kan vara en kombination av löparknä och muskelfästen och stela muskler som inte mår så bra.

Därför ska jag nu vila helt från löpning i 1,5 veckor och sedan börja lungt med löpningen. Och öka succesivt men lååångsamt. Jag ska alltså köra jogga-gå principen.

Fick lite övningar som jag kunde göra. Typ Draken, kompassen och sedan lite rörlighetsövningar som ska göras varje dag. Draken och kompassen som innebär lite styrka ska inte utföras mer än 3 gånger i veckan.

Nu är alltså första steget taget mot en hel kropp. Måndag naprapaten och sedan fotbäddarna. Så i helgen blir det lite självkurering av ryggen. Barnen får ställa upp som massörer alltså. :)

Nu ska jag gå och hänga mig.

För att räta ut ryggen lite. :)