Även om varken ryggen eller muskelfästena i rumpan är bra ännu så är det väldigt glädjande när det i varje fall tar några steg framåt i rätt riktning. Det är då man får lusten att kämpa vidare och börjar röja undan tvivlen på att någonsin bli bra.

När jag klev in på tjejernas träning och körde igång dom var det tillfällen då jag fysiskt visa övningarna. När de körde daily dozen (12 olika typer av layups) så kändes det bra. Inga hugg i bumpan eller baksida lår som jag brukar känna av i olika grad när jag ouppvärmd ska visa, men även efter uppvärmning. Det kändes bra.

Även när jag hoppade, slajdade eller olyckligt sprang ihop med min dotter.

Kanske är det för att jag fick chansen till total avslappning idag. Då kanske spända muskler slappnade av och släppte lite spärrar. Som sagt, det är inte bra, men långt bättre.

Kanske beror det på dagar med mina rehabhövningar. Jag såg till att hinna med mina rehabövningar direkt på morgonen idag så att jag hade det gjort. Nu är det målmedvetet som gäller. Jag får inte missa en enda dag. Fuskar jag med detta har jag inget att klaga på.

Äntligen var det roligt på riktigt på min egna basketträning efter. Jag kunde springa med och inte hamna långt efter, jag kunde gå in i närkamper utan att det gjorde ont. Finterna kändes inte som knivhugg in i rumpan och kroppen ville lyda på ett helt annat sätt.

Hoppet om en frisk kropp har alltid funnits där, men idag känns det inte lika avlägset, idag tog jag ett tydligt steg framåt. Jag kommer att bli bra och idag insåg jag att det inte är så långt bort som jag kände igår.