Nu börjar sakteliga basketsäsongen att dra igång. Det är nu som man ska stämma av om tjejerna bara har latat sig och ätit godis under sommarn eller om de hållit sig till det träningsprogram jag gav dem vid säsongsavslutningen. Det visade sig bli en del springa för min del också.

Jag hade lagt mina baskettjejers träning klockan 19 för att hinna hem och äta i lugn och ro. Så direkt efter jobbet gjorde jag iordning en risotto som blev riktigt lyckad. Min son tog påfyllning trots att det var lax i maten. (=gott betyg).

Eftersom att jag inte har matplanerat som jag borde så fick det bli något jag bara "svänger ihop". Jag började med att steka en riven vitlöksklyfta med lite kantareller. Jag blandade mer lite tärnad paprika och bladbenat. Sedan la jag ner strimlad färsk lax(400g) och kokt ris (4port). Jag saltade och pepprade och sedna hällde jag över en kokosmjölk och fiskfond samt en pressad lime. Toppade med lite coctailtomater och så lät jag kokosmjölken koka in i risotton. MUMS!

Jag funderade lite på hur många man skulle få se idag. Det är så mycket som händer i den här åldern och fokus kan ganska lätt flyttas från sporten till andra intressen över en sommar. Men till min stora glädje kom de flesta och jag fick meddelande av ett par som inte kunde komma just idag. Jag har alltså ett fullt lag till den här säsongen.

Men det här träningsprogrammet hade inte alls hägrat i sommar. De var i så dålig form att de inte orkade springa 2 km i ett i stäck.

Vi tog oss ner till spåret där tjejerna fick värma upp genom att springa fram och sedan tillbaka baklänges. De fick även springa sidleds, köra Jumping jacks och skidhopp.

Sedan radade de upp sig för att springa 2 km. Jag sprang med en bit för att jag visste att det var ett parti som kunde vara risk för att springa fel.

Sedan sprang jag så att jag mötte den första tjejen och sprang med henne i mål för att kunna klocka henne. Sedan sprang jag fram och tillbaka för att möte tjejerna en efter en och springa in i mål med dem.

Jag vet inte hur mycket jag sprang eller hur länge i tid jag sprang. Jag bara sprang fram och tillbaka och benen kändes starka.

Den snabbaste tjejen sprang på 11:48 och nästa på 13:20. Jag vet att de alla kan mycket bättre. De behöver bara få till formen. Så nu kommer jag att lägga in ett sådant här pass ibland där jag kör en liten formcheck på hur snabbt de springer 2km. Nästa vecka kör vi vår första riktiga basketträning. Som jag längtar!

Mer än ett år av skador har gjort att jag inte hade några tidskrav, utan att bara ta mig runt skulle vara en seger. Att komma i mål utan några smärtor och inte ha behövt stanna det var mitt främsta mål. Och jag börjar loppet med lite dramatik.

Lite trögt att få i sig middagen igår. Vet inte om det var stress/nervositet eller bara en sådan dag. Sparade 1/3 av maten för att äta när jag kom hem istället.

Jag gick igenom packningen noga så att jag inte hade glömt något. Vätskebälte med fack för mobil och busskort. Knäskydd (för säkerhetsskull), ombyteskläder till efter loppet. Ja allt var med.

Från att ha varit seg hela dagen och inte alls taggat hade jag nu piggnat till och dansade ut genom dörren för att ta mig till bussen. Ganska precis planerat med tiden. När jag kommer utanför dörren så möter jag granntjejen som också är på väg till #MIdnattsloppet. En av hennes vänner skulle också springa och hon och en kompis skulle vara hejaklack. Därför fick jag bilskjuts in. Det var första gången som jag inte behövde lämna in väskan på väskinlämningen.

Jag gick in i min fålla, placerade vätskebältet så att "guppandet" skulle bli så lite störande som möjligt. Knäskyddet klämde jag fast i bältet "just in case". När vi sedan fick gå framåt startlinjen och skulle få lite uppvärmning av sats kände jag lite i knät. Inte ont men sådär att det troligen skulle vara bra att dra på sig knäskyddet. Sagt och gjort.

Men när jag drog knäskyddet över foten ser jag mitt startchip flyga iväg som en katapult. Jag såg inte riktigt vart det flög och det var fötter i massor, nere på marken. Med panik i rösten säger jag till folk att jag tappade chipet. Jag var säker på att det hade flygit bakåt ledet, men hittade inget chip. Efter några sekunder som kändes som evigheter var det någon som såg ett chip ligga på marken framåt i ledet istället. Jag hann precis få fast det när det var dags för #Hammarbys och #Midnattsloppets kampsång "Just idag är jag stark". Äntligen kunde jag slappna av.

Och det var så jag sprang hela loppet, avslappnat. Jag höll ett jämnt tempo och jag håll olika riktmärken i sikte för att inte hamna i någon form av luffs, vilket är lätt att man gör när man ska "ta det lungt".

Jag var förvånad över hur många jag sprang om trots att jag inte tog i eller pressade mig. Så det kändes ändå bra. Trots att jag sagt att jag inte hade något tidsmål så hade jag ett litet "bak-i-huvudet-mål", att komma under 55 minuter. Det visste jag att jag skulle klara utan att ta i för mycket. Å så rätt jag hade. :)

På det hela taget nöjd med min insats. Jag har gjort mitt sämsta reultat någonsin på midnattsloppet. Men jag är nöjd i varje fall. För mitt knä höll hela vägen och när jag kom i mål kände jag att jag hade kunnat springa en mil till.

Jag har haft problem med benet i över ett år kan man se om man läser tillbaka i bloggen och nådastöten kom efter premiärmilen. Därefter ryggproblem och problem med armen. Allt detta har gjort att jag dragit ner enormt mycket på min träning, all sorts träningen. Men nu är jag på g. Snart kan jag börja våga mig mig på tuffare träning igen.

Idag hade jag velat sova länge, äta en god frukost och sedan ta mig en power walk varvat med lätt jogg. Men det blev inte riktigt så. När man har barn i olika föreingar så har man en del förpliktelser som att stå i cafeterian. Inte hade jag fått den sömn som jag önskat heller. Faktum är att jag kände mig lite slagen.

Jag vaknade upp med ett ryck tidigt i morse och det värkte i hela armen. Ibland känns det som att #tennisarmbågen blivit värre, och värst känns det på morgon. Jag kämpade med att somna om, men jag fick ingen sammanhängande sömn utan vaknade till då och då.

#Bröstryggen värkte och men jag tänkte att det skulle bli bättre när jag vaknat till. Så jag laddade med #havregrynsgröt toppat med banan, jordnötssmör och hampafrön.

Jag har tyckt själv att det låter konstigt att ha #jordnötssmör på gröten. Men jag har läst om det i många bloggar så jag tänkte att det bästa var väl att prova. Det var inte fantastiskt men inte äckligt heller. Det var ok.

Ägg och makrillsmackor fick det också bli.

Efter frukosten drog jag på lite #Voltaren på armen och på mitt vänster smalben som känns lite. Sedan åkte jag med min dotter till friidrottsbanan för att stå i cafeterian. Det var dåligt väder så det var ingen större rusning. Medan jag stod där kände jag hur det började krampa i mellangärdet och bröstryggen hade fått ett ökat tryck.

Inte helt lovande inför kvällen. Men jag åkte plikttroget vidare till Rudan där de var #Haningendagen idag. Där skulle vår basketklubb stå med en monter och förhoppningsvis rekrytera nya spelare.

Vi hade ne tävling där man har 5 kast på sig och ska sätta 3. De som klarade det skulle återkomma 15:30 för en final.

Jag åkte hem vid tvåtiden för att få i mig en senare lunch. En lunch för att ladda upp inför ikväll. Det blev såklart pasta med en tonfisksås. I såsen har har jag 1 rödlök, stornäve bladspenat, 1 burk tonfisk, 1,5msk basilikapesto, 2dl matlagningsgrädde och lite salt och peppar. Avslutningsvis några halverade coctailtomater och en klump skivad mozarellaost.

Jättegott. Och efter maten var krampen och trycket som bortblåst. Men jag är fortfarande trött. En timme senare tog jag dagens första kopp kaffe, så kanske, kanske piggnar jag till.

Min start i #Midnattsloppet går 22:05. Jag minns inte riktigt vad man ska springa på för att springa i den gruppen eftersom att jag hade anmält mig i tidigare grupp om jag varit ute i god tid. Men såhär i efterhand så var det bra att jag inte kom med i en 45minuters grupp. Dags att chilla lite fram till middagen. :)

Kollade vad man rekomenderade i löpprogrammen dagarna före tävling. Eftersom att målet endast är att klara av att ta mig runt banan så var det programmet jag kollade in. Idag är sista passet innan #Midnattsloppet, ett pass som är till för att väcka kroppen.

Jag har ju inte alls följt något träningsprogram för att klara milen, utan träningen senaste månaderna har enbart handlat om att stärka kroppen och återhämta min skadade kropp. Därför har jag inte underhållit konditionen direkt. Visst skulle det ha kunnat gå, men äger för tillfället ingen cykel och jag har inte varit tillräckligt kreativ i tanken för att komma på andra träningsformer för konditionen.

Jag fyllde på flaskorna i mitt nyköpta vätskebälte. Inte för att jag trodde att jag skulle behöva det då det var ett kortare pass som väntade, och solen var väl gömd bakom molnen. Utan för att jag ville känna hur det skulle kännas när det var fyllt. Det var lite för "guppigt" för att jag kommer att ha det fyllt på Midnattsloppet. Men en flaska kommer jag nog kunna ha.

Jag började rundan på asfalt för att se hur det gick. Det gick bra och jag kände inte av knät alls. Jag sprang in på slingan och där la jag in mina tre rusher som jag skulle göra enligt passbeskrivningen.

Lite jobbigt att en hundklubb eller något hade bestämt sig för att ta sin promenad i träningsspåret. Det var svårt att ta sig fram, då inte alla hade väluppfostrade hundar som gick snällt bredvid sin matte eller husse. Galet många hundägare som var ute i spåret idag. Förutom gruppen med 15-20 hundar såg jag säkert 5-6 stycken som gick med sina hundar.

När jag hade sicksackat mig förbi alla hundar från hundklubben upptäckte jag något. Jag get mig ut, sprungit på asfalt, bränt av ett par rusher, utan knäskyddet. Jag hade glömt att sätta på mig det och det kändes bra!

Glädjande inser jag att jag kommer nog att klara milen på lördag. Nu ska jag vila mig i form. ;-)

Tidigare kändes det så avlägset, men nu är det inte mer än en vecka kvar till det är dags att åka in till starten för #Midnattsloppet. Jag har jobbar på att bygga upp mitt knä igen, jag har tänkt på löptekniken och ökat distansen undan för undan, men jag är inte uppe i en mil än. Kommer mitt ben att hålla?

Stenhårt har jag jobbat 1 träning, 2 dagars vila. Jag hade velat ha minst en vecka till så att det var 2 veckor kvar, men nu är det bara att inse att det inte är mer än en. Längsta sträckan jag sprungit är 8,7 kilometer sedan den långa vilan och jag har hittills bara hållt mig till att springa i spåret.

Idag testade jag att springa på asfalt till spåret. Det är en bit på 1,5km. Sedan fortsatte jag att springa i 2km spåret i 2 varv, vidare sprang jag på asfalt hem också.

Knät mår bra men det känns som att sidan av smalbenet har fått sig en omgång. Det gör inte ont, men det kännns något.

När jag sprang i spåret så la jag in några spurter. Eller i varje fall ett snabbare tempo. Första varvet sprang jag fort från en lyktstolpe till en annan och fortsatte sedan jogga 3 lyktstolpar. Andra varvet ökade jag till att springa snabbt 2 lyktstolpar och jogga 4.

Valde också varvet som ger lite tuffare backar för att testa konditionen lite. Den är inte alls vad den varit och det är något jag kommer att få jobba med.

I år kommer jag inte kämpa mot klockan i Midnattsloppet utan mot banan. Målet 6 året jag springer är att ta mig runt.

Jag har lyckats finna tiden i sommar och äntligen läst ut boken #BornToRun. Boken som har sagts förändra människors liv. Vet inte om det är så drastiskt men den har helt klart gett mig inspiration och hopp om att emininera alla typer av #löparskador.

Trots att baksidan är ganska lockande så hade jag inga större förhoppningar om att boken skulle vara fängslande. Trodde att det var en bok jag skulle "traggla mig igenom". Men boken var riktigt bra!

Den röda tråden i boken handlar om det ultimata ultramarathon där några fantaster ska mäta sig mot den mexicanska löparstammen Tarahumara.

Man får veta hur författaren Christopher McDougall, en journalist som jobbat på New York Times Magazine, Men's Health och Runner's World,träffar alla dessa galningar som vill springa i 40graders värme omänskligt länge. Eller enligt boken är det just det vi människor är till för. Att springa hur långt som helst.

Utöver historien om loppens lopp får man på ett fantastiskt lättläst och underhållande sätt en hel del naturkunskap. Hur det kommer sig att vi utvecklades från att gå på alla fyra till att gå upprätt. Samt hur våra kroppar är tänkta att fungera. Ruskigt intressant!

När vi gick på alla fyra var vi snabbare, men inte tillräckligt snabba i konkurensen i liken döda eller dödas. Genom att resa oss ökade vi vår förmåga att andas som gjorde oss mer uthålliga. Våra muskler fick mer syre.

Eftersom att vi som unika varelser är det enda däggdjur som kan reglera kroppsvärmen (genom att svettas) medan vi anstränger oss, är vi långt mer uthålliga än andra djur. Så innan vi tillverkade vapen, var vår jakttaktik att trötta ut och överhetta vårt byte. Därför är vi alltså födda att springa.

Spänningen i boken är hurvida Christopher McDougal med sina skador ska klara loppet. Han möter en man som lovar att han ska få ordning på hans kropp som en massa läkare dömt ut. Därmed får man en massa tips på #löpteknik samt en massa fakta som om våra kroppar och #skadestatistik.

Helt klart läsvärd. Jag läste den vid varje tillfälle jag hade. Jag till och med läste samtidigt som jag promenerade hem från bussen (inte helt lätt att gå rakt då). Man får en lite annorluda syn på våra nya högteknologiska skor. Ju mer avancerade de blivit, desto mer ökar skadestatistiken.

Min slutsats och plan:

Jag ska jobba på min löpteknik

Jag ska stärka mina fötter

Jag ska succesivt se till att byta ut mina skor allteftersom mina fötter blir starkare

Hoppas att detta ska vara vägen till ett skadefritt år. Detta år är mitt friskaste på länge. Nästa år ska jag lägga till "skadefritt år".

Svullna ögon, fötter och händer i morse när mobillarmet väckte mig. Det blev sent och allt städande hade satt sina spår. Trött och helt slut, piggnade till under arbetsdagen för att bli lika trött igen. Det var då det var dags att samla energi, att köra igång med ett träningspass.

Det är verkligen så sant det jag läste på iForms hemsida. Man tränar inte när man har energi över, man tränar för att få energi. När jag går stäckan från tåget till jobbet kvicknar jag till, men är helt slut efter en hel arbetsdag. Det tar ett tag att komma in i vardagen igen efter semestern trots att semestern var ganska kort.

Så när jag kom hem något seg så bytte jag om till träningskläder. Det var dags för nästa löptur.

Jag hade tagit inspiration från boken "Born to Run" och kände inte alls av knät alls. Jag sprang något snabbare än sist och 700 meter längre. Om det nu beror på löpstilen eller att mitt knä helt enkelt blivit bättre är svårt att säga, men det ömmade lite i knät efter städningen som gick över under natten. Jag kände också att jag hade mer krafter kvar nu än förra passet som var på 8km. #Dagsform eller #löpstil?

Det som plågade mig en aning var mina brinnande fötter.

Att ändra löpstil är svårt och man känner att man inte har samma ork i musklerna. Det är som att göra allt med vänster hand. Men jag hade lite krafter kvar till att öka takten den sista sträckan från spåret.

Snittiden hamnade på 5:35/km och allt kändes bra. Jag ökade tom under varv 2.

Första 350m 1:39
Varv 1 (2km) 11:17
Varv 2 (2km) 11:07
Varv 3 (2km) 11:29
Varv 4 (2km) 11:35
Sista 350m 1:23

Första varvet var trögt då jag kände av lite träningsvärk från städningen igår. Men kroppen mjuknade upp men den nya löpstilen fick mina muskler trötta redan efter 4-5km. Jag tänkte hela tiden på hur de beskriver löpstilen i boken och försökte förhålla mig till det.

Böj på knäna

Inte ta för stora steg

Landa under kroppen

Hållen rak hållning

Kanske får jag träningsvärk nu när jag belastat musklerna annorlunda. Delvis i varje fall. Nu gäller det att öka för det är inte många dagar kvar till #Midnattsloppet.

Det har varit så mycket nu att jag tyvärr har varit tvungen att prioritera bort bloggandet ett par dagar. Därför tänkte jag nu berätta lite om vad som hänt. Resan till Götebborg och dagarna sedan jag kom hem.

Jag och min dotter kom ner till Göteborg och den första turistattraktionen vi gav oss på var "Paddan". Sightseeing på kanalen, som var mycket underhållande. Man fick en massa historia på ett roligt sätt fyllt med Göteborgshumor.

Bla fick jag veta varför man har husnummer 17,5 på Stora Nygatan. Man byggde husen från 2 håll och någon räknade fel och man hade 2 hus kvar men endast nummer 17 kvar att dela ut. Då fick det ena huset 17,5.

Efter lite shopping åt vi middag och gick och la oss för att ladda för morgondagen. Jag gick upp lite tidigare än min dotter och körde att profram på motionscykeln på 30 minuter på hotellets gym. Sen åt vi frukost och hade en heldag på Liseberg. En god vän till mig hade skrämt upp mig ordentligt inför "Atmosfear" så jag var helt inne på att skippa den. Men min dotter var ihärdig och ville absolut åka den. 10 meter mer upp i luften än "Fritt fall" på Grönan, var inte så farligt. Det kändes skönt att ha den avverkad.

Tillbaka till Centralen fick vi åka en riktigt gammal spårvagn med en gammeldags konduktör.

De 2 följande dagarna fyllde jag med trevligt umgänge med grannarna, grilla, sol, bad och så hann jag med at olja in altanen också.

Idag tog jag mig en löparrunda efter frukosten i den groteska värmen. Idag skulle det bli 4 varv, dvs 8 kilometer. Det var ganska tungt och jag höll ett tempo på nästan 5:56/km. Vet inte om det var värmen eller bara min dåliga kondition, men jag hade svårt att springa och när passet var över var mina fötter brännheta. Jag tog av mig skorna och gick barfota hem. Riktigt skönt för fötterna.

Sen åkte jag och sonen in till stan och spanade in #Prideparaden och gick på retauran. Det är fantastiskt kul att kolla på paraden.

En #Frappino från #Espressohouse och sen hemgång för att olja färdigt altanen och sedan grilla. Hoppas att det endast var dagsformen och värmen som gjorde att farten blev så låg. Jag glädjs helt enkelt av att jag kom upp i 8 kilometer och endast har 2 kilometer kvar till milen. När jag klarat av det ska jag vänja knät vid asfaltlöpning också. Inte långt kvar nu.